theboneykingofnowhere

Fleet foxes är ett litet skäggigt band från Seattle på den norra delen av amerikas västkust. De påminner lite om Neil Young eller Cat Stevens med ett sound som låter lite som soundtracket till Oh Brother Where Art Thou ibland, även om det är mer folkmusikinfluearat. Det är oftast jävligt snygg stämsång också.
Deras musik blir, trots att låtarna är ganska unisont producerade, nästan aldrig tråkig att lyssna till eftersom låtarna är förvånansvärt induviduella.

Om du ska på Way Out West festivalen i göteborg där de spelar i år tycker jag att det är ett väldigt värt band att titta på, speciellt om du gillar Neil Young.

http://www.myspace.com/fleetfoxes

Jag har precis kommit hem ifrån tyskland och Hurricane festivalen nära Hamburg. Jag är bakfull och sliten men jag känner ändå att jag måste skriva nånting om det.

 Vi stannade till på den lilla tågstationen i Schessel och tänkte medans vi  plockade upp vår packning att det här verkar ju lugnt och skönt. Tåget verkar inte så fullt och man hoppas ju att det åtminstonde finns nån som ska till festivalen sitter på tåget så man vet vart man ska när man kliver av.
När man sedan kliver av och ser sig om kring efter festivalbesökare så ser man det.


 En halv armé av tyskar flockade den stackars överbelastatade småstadsperrongen och man fick sig en rejäl chock av stresskontrasten från det lugna och tysta tåget till nån slags gående rusningstrafik. Det är folk överallt och man har en sisådär 1600 meter att gå till campingen. Väl värda meter.

Väl framme blir vi förundrade av den enorma yta campingen sträcker sig över och vi bestämmer oss för att gå till campingen längst bort, där det verkade bli enklast att sätta upp ett bra camp.
Vi hittade en bra plats och vi hann bara börja sätta upp våra tält när vi direkt blir mentalt belastad av ett par tyskar som tyckte att vi borde ha satt upp våra tält  någon annanstans. Det tyckte inte vi, så vi ignorerade dem och låtsades att vi inte förstod vad de sa. Sedan hörde vi dem mumla på tyska vad de skulle göra med våra tält när vi inte såg.

 Det var början på ett trevligt grannskap med många kulturella utbyten (om du någon gång råkar ut för en kille i rosa solhatt som säger något i stil med; "jawg her een stuur kuuke" kan han inte hållas ansvarig för det; han tror att han beställer en öl).
 
Vi hade väldigt kul på första kvällen med alla "glada" tyskar som tragglade med sin engelska och var väldigt snabba med att bjuda på öl. Jag betalade inte för hälften av vad jag drack denna festivalen.


Dieter und Dino

Andra kvällen började banden och festival området fylldes med tyskar.
 Det första bandet vi såg var ett galet balkanband som hette nåt i stil med "Disko Partisani" som var riktigt dåliga. Eller ganska dåliga. Inte bra.
Efter dem kom den makalösa gitarrduon Rodrigo y Gabriela som var fantastiskt bra och verkligen imponerade. Rodrigos plektrumteknik är oerhörd och jag förälskade mig starkt i Gabriela som verkligen inte gör ont att titta på.


Resten av den kvällen bjöd på ett par härliga härliga uppträdanden som Jason Mraz, som körde ett gött "hurricane-festival-jam" med sitt inhyrda studioband som ägde fett.
Tegan and Sara var grymma och the Chemical Brothers hade en feting-laser-show med en asläskig clown jag hade mardrömmar om på senare på natten.


The Chemical Brothers

Tredje kvällen var mest skit så vi kollade på fotbollen i stället på storbildskärm. Vi såg bara Foo Fighters som spelade sist. De var inte överdrivet bra men vi hade kul på deras spelning ändå trots deras långa, tråkiga och dåliga blues gitarrsolon.


Sista kvällen var sjukt värd. Det var storm (10 poäng av 12 på nån form av skala och därmed nästan orkan, fyfan) så vi var sjukt oroliga att radiohead skulle ställa in sin spelning eftersom det var likadant väder på hurricane 2006, när de var tvungna att ställa in huvudakten Muse.
Men allting löste sig, vädret slog om och vi ställde oss längst fram på Razorlight för att ha en bra plats för både Sigur Rós och RADIOHEAD.

Razorlight var helt okej, sångaren var underhållande och gick till och med  ut i publikhavet.


Publik på Razorlight

Sigur Rós var mycket mer lättsamma än jag trodde de skulle vara och de verkade ha väldigt kul på scenen samt att deras musik äger fett så hela grejen var bara väldigt bra.


Jónsi, sångaren i Sigur Rós

Efter dem tog det en timma att soundchecka och sätta upp ljuset medans solen höll på att gå ner på ett spektakulärt sätt.

Sen såg man dem komma ut på scenen. En efter en kom de och när man fick syn på Thom Yorke, fick man rysningar längs ryggen av 50 000 människors vrål bakom sig. Situationen kändes väldigt overklig.


Thom Yorke, sångare i Radiohead

Thom drog igång Planet Telex med sin gitarr tills första versen där hela bandet och scenbelysningen drog i gång och skapade en explotion av häftighet. När de sedan körde There There var jag i extas och kunde inte bli lyckligare trodde jag, men det blev  jag senare på spelningen.
 
Kort sagt var det det bästa jag varit med om och nu kan jag dö utan att tycka att jag har missat nånting.


Radiohead

Hurricane festivalen var väldigt väl arrangerad i sin helhet och att de lyckats fixa att ha 60 000 pers på ett och samma ställe utan större problem är fantastiskt. Det blev aldrig lerigt och man kunde stå längst fram med 45 000 människor utan att behöva trängas över huvud taget. De hade rinnande toaletter och duschar utan betydande kö och man kunde köpa frukost på morgonen.
 
Tyskarna är ett ganska lättsamt folk när de fått i sig ett par öl trots alla fördomar man har om tyskland och det enda tråkiga med allt som allt, är väl att tjejerna, statistiskt sett, inte är så överdrivet jätte snygga, men jag kanske bara hade otur eller såg dåligt. Vad vet jag.

I alla fall, anledningen till att jag skrivit allt detta är att det verkar som Hurricane inte verkar vara så välkänt i sverige. Inte många av de festivalrävar jag har pratat med har känt till festivalen över huvud taget.

Sammanlagt har jag lagt ut cirka 2900 kr (inträde= ca 1100 kr, resa=  ca 1000 kr och resten käk och dricka) och det är mindre än vad många av mina vänner betalade för hultsfred och mycket mindre än vad roskilde skulle ha kostat.